Sömnlös

Katten väckte mig halv 4 denna morgon och ville gå ut, sen var det kört gick inte att somna om, försökte men jag har en Engelsk bulldog som snarkar på nedre plan och en man brevid mig som gör detsamma..... ger upp och kliver upp och sätter på en kopp the.

Känner viss tvekan för att sätta mig att skriva, min man läste mitt senaste inlägg och sa: det skrev du bara för att du skulle, det kom inte från hjärtat.
Skriv när det måste ut, då hjälper det.

Ja, det är så rätt för att första gången jag satte mig att skriva var det massor som behövde komma ut och jag tror att alla ni ärliga männinskor
förstår att en utbränd människa vars hjärna ibland stannat av för att hämta andan, INTE skulle hitta på en massa skit. Detta är min verklighet som jag lever. Jag hade inte en tanke på att min ex man o hans kvinna överhuvudtaget skulle ha intresse av vad jag skriver.....men ack så fel jag hade.
Mina barn, dom 2 minsta har ju självklart ingen aning att jag skriver coh min näst äldsta råkade se mig en morgon sitta och skriva och utbrast: mamma blogar du!! Det gör inte" gamlingar" Det gör modetjejer!!! Vad skriver du om frågar hon?- Jag skriver lite om hur jag mår, sen var det inte mer om det.

Helgen efter alla mina barn hade varit hos sin pappa så kommer I tillbaka och berättar att pappan suttit med dom allihopa och läst högt ur min blog och att han hade skrattat åt det som var skrivit!!
I var ledsen för där fick hon reda på hur sjuk jag har varit!! Hon sa att hon var ledsen över hur jag mådde coh förstod inte varför han skrattade.....

Jag har i princip själv bara berättat för barnen att jag har jobbat lite för mycket och att jag behöver vila...ville inte oroa dom.

Tänkte på det att min ex man har varit otroligt nyfiken på" Varför" jag är sjukskriven.... enligt honom är det klart barnen som är oroliga....
Man måste vara nyfiken om han ringer till min bror, typ 5 gånger innan min bror svarade honom. min bror ville inte berätta och ljög och sa att han inte pratat med mig på länge..... helt otroligt!!!, Varför?. Ville jag att han skulle veta hade jag berättat det själv.
Vad är det vi kallar det? Just det RESPEKT inför andra människor.
Åter till I,

Ja, hur skulle jag förklara detta på ett bra sätt?
Innan jag fick mitt nya schema på jobb så var jag borta 3 kvällar i veckan, det tog hårt på dom och varje kväll hade I skrivit brev till mig om hur hon kände, att hon tyckte det var jättejobbigt att jag inte var hemma på kvällarna. Hon hade t om små rutor jag skulle kryssa i när jag kom hem så att hon såg att jag läst det.....

Så skriva om känslor förstår hon, så då förklarde jag för henne att det var samma sak för mig.
Jag hade massa känslor inom mig som måste ut och jag sa att jag var ledsen att jag skrivit om henne i min dagbok. Är där där något i det som inte stämmer?frågade jag.-- Nej säger hon.
Vill du jag ska sluta skriva om dig så gör jag det?- Helt okej om du vill svarar hon.

Jag sa även till henne att jag förstod att hon kanske inte kunde stå upp till den grupp som satte och läste om hur hon kände sig, att ifall hon hade sagt till dom att det inte var sant för att dom skulle tycka illa om henne eller att hon på något sätt trodde att hennes känslor var fel.
Jag sa att jag förstod ifall hon inte orkade hålla emot utan höll med dom.

När mina stora barn kom så frågade jag dom var för sig, jag frågade dom rakt ut: har ni sagt att ni inte är välkomna hit och att jag har bildat en liten ny familj med dom 2 minsta?
Det var skönt att se att dom såg helt oförstående ut Nej det har vi aldrig sagt!! Vem har sagt attvi sagt det?.... mamma du brukar alltid säga att dörren ALLTID är öppen och du blir jätte glad att vi kommer och att du vill ha oss mera här!!
Jag kände att jag var tvungen att fråga, HerreGud. Jag avslutade med att bara vi är överens att det är så det är , så är jag glad, oavsett vad någon annan säger, bara ni o jag, vad som är sant! Att jag vill ha er här, gärna alltid.

Beslutet att bo hos sin pappa på full tid, förrutom varannan helg kom nog fram under dom känslor som kommer då man som barn alltid måste dela sin ena föräldrer med någon annans barn, man vill ha egentid!. Finns där 6 barn som man ska dela uppmärksamheten med så hade jag också valt att få en hel egen vecka med sin pappa, vilket dom får när dom bor där på full tid.
Jag förtod dom när dom la fram förslaget, jag tycker synd om barnen som bor i kappsäck, fram och tillbaka, olika regler i olika hus, hitta sin plats för att sedan ryckas upp efter 7dagar, typ då man precis landat. Vilket jävla liv.... Vi vuxna bor kvar på samma ställe, det är dom stackars barnen som måste flytta......vissa barn funkar det för andra inte.

Jag stöttar dom för deras inre lugn, men jag vill vakna varje morgon med ALLA mina barn om jag fick bestämma.....som jag sa myntets baksida. Jag backar på vad jag vill för att mina barn ska må bra!!!!!

Åter till varför jag skriver:

Det är fan inte lätt hur man gör!!! Detta var till för mig och dom som står mig nära, för alla er som jag träffar och kanske inte har energin till att förklara.
När jag träffar er på träningen eller i affären, ja ni är kanska många som jag har mött i mitt jobb.
Jag ville berätta och själv få se min framsteg.

Jag har ingen anledning att skriva en osanning, detta är mitt liv, mina känslor, mina barns känslor ialla fall dom minsta.
Det är svårt att få grepp om en 10 åring o en 12 åring och ännu jävligare om man endast för träffa dom varannan helg.

Grattis till dom som hinner få ut något på så kort tid, utan att sätta dom 2 minsta åt sidan.
Känna att du ska kunna sitta ner och samtala om ditt o datt utan att fråga 100 frågor på 1 minut. Ja det är ju inte Jepordy mina dina barns vardag precis.

Försök få ihop en normal vardag, helg!! d vs 2 helger i månaden hur normalt är det.... man ska gör lagom mycket det helgen.....vill inte lämna dom små utanför..... vill hinna prata med dom stora, konkurerar med Disney channel och Ifones.... Fan man e rökt innan man ens börjat.
Och någon vill påstå att jag INTE vill ha mina barn mer hos mig att jag sagt att jag bildat ny mindre familj.......det är väl ingen som går på den!!!!
Jag sätter fasiken inte 4 barn till världen om jag inte vill vara med dom, det tog mig 4 jävla skit år att fatta det beslut jag tog att skilja mig !!Ett helvetes beslut det vet ni alla som har skilt Er.

Detta är myntets baksida, straffet för att du själv ska överleva.
Att skilja sig och leva med det faktum att det är du som splittrar
kärnan, familjen, för att du själv ska överleva.

När ens äktenskap är så destruktivt att det var ända utvägen. Jag vill kunna se min barn i ögonen, och säga till dom att lita på magkänslan, lita på hjärtat, lita på det som är rätt för dig, INGEN mer än du själv bestämmer hur du ska leva ditt liv. Man kan inte vara gift och hålla ihop familjen bara för barnens skull.
Då dör man invärtes och det syns i ens ögonen........ Jag var sten död i många många år.

Så tro mig, jag är absolut INTE bitter, har hela min skilsmässa utagerad i mitt system, överhuvudtaget inga känslor kvar.....tomt för min exman.
Jag var färdig med min känslor långt innan jag skilde mig.
Lyckan var total när jag hittade någonstans att bo, stänga min dörr!
Här skulle jag få ro och vara tillsammans med mina barn.

Jag är Lycklig, jag är fri i mitt sinne och min själ och jag skrattar varje dag ( nästan).
Så tro mig, jag är varken bitter eller hatisk. Men jävligt trött på lögner.
sedan åter,
Jag har bara en trött kropp som ska få vila ett tag.
/ A