onsdag 4 januari 2012

Endast toppen på Isberget

Har varit en trött dag idag, antagligen för att hjärnan är tillbaka för att arbeta på högtryck.
Väskan var packad för att åka och träna, jag lämnade dom små på fritids o dagis för att komma iväg o hämta energi.
Körde hela vägen ner till Skanör men fick vända i rondellen och köra tillbaka
hem, börjar lära mig att känna igen den totala trötthets tecknen.
Då fungerar inget utom att vila.
Pratar med en av mina fina vänner som frågar: -Har du hämtat ut din medicin.
-Nej svarar jag, men jag måste nog.....
Vi pratar en stund hon frågar om jag vill svänga förbi, men jag känner att jag måste bara hem, jag vet att hon förstår.

En litet tag senare står jag i köket med en liten vit tablett.
- Ta en halv först i en vecka , -sa dom på apoteket, sen trappar du upp till en hel.
Är extremt tveksam till detta och framför allt när man läser biverningarna.


Har varit väldigt tvivelaktig till att fortsätta skriva...att berätta min
historia, utifrån mina känslor och min sanning.

Tack underbara du som finns på mitt jobb, du pratade med min man idag och dina ord fick mig att sätta mig ner och skriva igen.
Detta oerhörda tvivel, vad är rätt och vad är fel.....
Mitt bagage, min ryggsäck, mitt liv och min verklighet.

Ni som har lärt känna mig dom senaste drygt 2 åren vet jag, har sett en levnadsglad kvinna som sprudlar av energi och som alltid är glad.du skiner.Jag brukar få höra: - det är så kul att vara där du är för man blir så glad!!! Du anar inte vad det värmer.
Jag vill berätta för Er att jag är otroligt lycklig för jag känner att jag har fått tillbaka mitt liv, ett liv om jag själv valt.
Jag har träffat min själsfrände, jag har fått ett jobb som gör mig varm inombords att gå till.Jag har 4 fantastiska barn, massor av underbara vänner.
Man kan bara vara lycklig då.
Sedan har man den mörka baksidan, priset man får betala för lyckan.


Alla vill så gärna skylla min barndom, den var svår säger dom det är därför du mår dåligt idag......
Min barndom har inte med det att göra, men jag har självklart präglats utav den och hanterar vissa saker på ett sätt pg a av den, o självklart är det mitt eget fel delvis för jag lät det hända. Och är till största del varför jag är i denna situation är för att jag har lidit i tysthet i många år i mitt gamla äktenskap. Det har självklart varit massor av lycka också, ingen tvekan om den saken annars hade jag inte haft 4 barn.
Men jag återkommer till det senare...

Åter till ryggsäcken......
Jag är yngst av en barnaskara på 4, mina 2 äldsta syskon har en annan pappa, men vi delar alla samma mamma, kugghjulet i familjen.
Jag berättar min historia, det lilla jag minns för jag har förträngt så mycket, dom får berätta sin.

Jag och min 1 år äldre bror vi som har samma pappa, denna pappa älskade bilar, jobbade som bilmekaniker det var så han träffade min mamma. Han älskade Idianfilmer, James Bond och lyssnade gärna på Elvis Presely.
Han älskade även alkoholens dimma, då man slapp ta hänsyn och ansvar och älskade att skrämmas.
Hans favorit uttryck var: Jag ska supa ihjäl mig och ingen ska hindra mig.
Han lyckades ,det år jag skulle fylla 19.

När han drack så blev han en hemsk hemsk människa, han var Dr Jekyll o Mr Hide,Dvs han kunde vara ganska snäll när han var nykter.
Men i alkoholens dimma slog oss med livremmen, mattbankaren när han använde mattbankaren så la han oss i sitt knä och drog ner våra byxor så skinkorna var helt bara och sedan slog han och slog.... Det bästa han visste var ändå att ge oss en ordenlig örfil, så vi skulle kunna se avbilden av hans jättehand i ansikten, avtrycket satt i väldigt länge och man kunde inte gå i skolan med det, men han var smart, han slog där han visste att det inte syntes eller vid en tidpunkt då han visste att det skulle ha försvunnit tills vi träffade folk.
- Jag ska slå dig gul coh blå så att du inte kan sitta på flera dagar sa han alltsom oftast.Värst var nog att se hatet i hans ansikte när han slog, man kände hur han hatade oss och vi kunde inte förstå VARFÖR! För att sedan
Dagen efter när ruset var borta stryka mig över håret och förklarade med sin milda röst: - Jag gör det bara för att Jag älskar dig!!

När han slog oss som värst kan jag höra min mammmas förtvilade röst skrika:
-sluta snälla sluta.
Då släppte han oftast taget och tar sin stora arbetar hand och tar ett hårt grepp om mammas fina smala hals, trycker upp henne mot väggen och väser.
- tala aldrig om för mig vad jag inte får eller får!! Du får leva för denna gången.

Jag har under hela uppväxten aldrig berättat för någon om vad som hände bakom våra stängda dörrar, vi dolde våra blåmärken väl, vi skämdes så.
Vi vågade aldrig ta hem kompisar, då kanske dom fick veta.
Jag och min bror hade ett hemligt gömställe, i höghuset brevid vårt, nere i källaren, där fanns det ett skyddsrum som vi hade lyckat öppna. Dit sprang vi och gömde oss och väntade tills hans skulle somna eller bara som vi drömde om " försvinna".
Jag hade en bästis, jag förstår idag att hennes mamma förstod, jag fick ibland sova över hemma hos dom.
Tjejkompisen bodde själv med sina mamma, hon vara guda snäll, vi fick rostade mackor o varmchocklad framför Tv, kommer aldrig att glömma det.

Vi levde med en konstant oro i magen varje gång pappa tog i ytterdörren, var han full idag också?, skulle vi få stryk idag med.?

Jag och min bror gjorde tappra försök att få honom att sluta dricka, vi hällde ut spriten från dom fula små vodka flaskorna, dom med det lilla skeppet på, sedan fyllde vi på med vatten.....men vi fick bara ännu mer stryk.....pappa drack nämligen upp alla våra pengar.
Jag vet att mamma gömde undan så hon kunde köpa mat.
Vi kastade mattebankaren......men det köptes alltid en ny.
Vi gick upp till grannen någon gång så dom fick ringa polisen.... jag trodde mamma den gången hade dött för han släppte aldrig taget om hennes hals.
Polisen kom och tog honom, men han kom alltid tillbaka och tro mig då var det ännu värre.
Vi , hans familj hade ju svikit honom och ringt polisen och sagt osanning.
Det skulle vi straffas för så det inte hände igen.......


Min underbara mammma,min starka mamma reste sig tills slut och gick med huvudet högt och orkade ta oss därifrån till slut!Då var jag 12 år gammal.
Hon blev förföljd och hotad och vi fick flytta från stan, hon träffade en man som än idag har stor plats hos oss fast dom två inte lever ihop.
Dom levde ihop i nästan 30 år!

Vilka spår sätter då allt detta!!? Framför allt,
Dubbla budskap är det största och djupaste såret.......
Så mina vänner när jag säger till mina barn: Säg alltid sanningen, hur jobbigt den än må vara så gör det, då slipper man ha ont i magen.Tro mig det ligger mycket bakom mina ord!!
Jag avskyr lögner...nu förstår ni kanske bättre.Lögner tar sönder en inombords.
Jag och min bror fick under hela uppväxten höra att vi var värdelösa, vi dög inte till något, gjorde aldrig något bra, varför fick vi Er!- sa han.
Jag tänkte: -Varför lever jag.
Min underbara mamma höllt oss flytande, hon viskade i våra öron: Jag älskar dig precis som du är. Hon höllt oss nära och lovade att snart skulle allt bli bra.
Hon har under hela min uppväxt sagt; gör det som gör dig lycklig, pröva dina vingar.
Jag måste säga sanningen, jag har varit tyst för länge.!!








Detta är min sanning , min historia, mitt liv och bakgrund som jag väljer att dela med mig......
Jag har lärt mig att stänga av det som är jobbigt, försöka se det positiva och jag vet att allt har en mening, alla har vi vårt öde.

Jag går med mitt huvud högt!!!

/ A

6 kommentarer:

  1. Det är starkt att våga berätta. Ta dina tabletter, de kommer efter ett tag att få ditt huvud att klarna och din ledsenhet att bli mindre svår... Jag har känt som du vad gäller tabletterna. Läst och googlat och blivit förtvivlad över att jag, som är stark och glad, i alla fall i andras ögon, ska behöva äta tabletter för att orka leva. Var glad att du har en man som stöttar. Min kommenterade "Ja, det är ju katastrof när det gått så långt"!? Nu har jag ätit dem lite mer än en månad och när jag vaknar så är inte allt nattsvart längre. Kämpa på! Kram från Eva

    SvaraRadera
  2. Hej underbara du
    Ja det är lätt att skylla på barndomen ... Men ett stort men utbrändhet är kroppens enda försvar att få ta igen sig när den har gått på högtryck en längre tid och utbrändhet har många symtom fast oftast ser man själv inte dom eller rättar sakt man vill inte se dom !!!!!!! Till sist brister ramen och allt rasar . Jag tror att då är botten nådd och det är du den uppbyggnads fas börjar och jag tror att som du gör skriver om det är en mycket bra medicin :) så fortsätt skriva det kommer också att hjälpa andra att hjälpa dig för nära och kära är ett stort redskap i läkefasen .
    Kram vi tror på dig och att du snart är tillbaka inget tvivel om det ta den tid det behöver .....
    Bamse kram

    SvaraRadera
  3. Du är en av de starkaste och bästa kvinnorna jag vet... Love U

    SvaraRadera
  4. Ledsen att du måste gå igenom allt detta vännen. Kram, Anneli

    SvaraRadera
  5. Jag tror majoriteten av alla känner sig frågande över varför du väljer just detta forum för att dela dina känslor.
    Ännu flera undrar sig över, varför länka till FB och ännu flera, varför involvera dina barn ?

    Ni alla därute ska vara välkomna att undra, och den som är modig dömer inte, men kan alltid fråga direkt.
    För denna person törs stå för det hon gör och hon ska fortsätta göra det hon tror på är rätt för henne.
    Varken jag, eller du eller någon annan kan bestämma.

    Och varför gör hon så här ?
    Jag tror att det är för att hon kan. Hon tänker högt.
    För det är det som fungerar för henne.
    Att på sitt eget sätt sätta ord på upplevelser genom livet, få dela med sig, få prata och tänka högt, få luft för det som så länge funnits inuti och skriker på att få komma ut.
    Genom att säga högt vad man upplever som sorg i livet, att öppna upp och att våga dela kräver mod.
    Det kräver mod att tala högt även om det finns dom som kommer känna sig sårade eller förolämpade.
    Det kräver styrka att ens våga ta det steget.

    Så jag dömer dig inte.
    Jag väljer att respektera ditt sätt, för vem är jag att döma om det är rätt eller fel för dig ?
    Alla är och förblir vi unika så låt oss ge plats till det och låt oss var och en ta ansvar för dom egna vägar vi väljer.

    SvaraRadera
  6. Förstår din oro över att behöva ta tabletter.Jag såg det som ett sätt att hålla huvudet ovanför vattenytan.Ett sätt att få livet att fungera under tiden jag tog itu med mina jobbiga saker.Att fungera i vardagen med allt det innebar.Ibörjan mådde jag jätte dåligt av dom.Men det blev bättre.O jag orkade ta tag i mitt liv.Du är en otrolig kvinna.Att du orkat så länge....Ta hand om dig.Ta hjälp av dom som du har runt dig,Stor kram till dig från Susanne

    SvaraRadera