Flytten till stan var både skrämmande och underbart spännade. Man kände sig lite vuxen, fast ,man bara var 16år. Jag och min bästa vän bodde på ett student boende, eget rum med dusch och kokvrå.Vi åkte som oftast hem igen till landet för att "äta "upp oss som min mamma sa. Det fungerade fram till att jag träffande min första kärlek, E. Han hade långt mörkt hår och spelade gitarr i ett rockband. Han var otroligt vacker tyckte jag, jag vågade gå fram till honom den kvällen när jag såg honom, han hade nämligen gått i min brors klass innan vi flyttade ut på landet.
Vi blev störtkära. Så kära som man kan bli när det är första gången, vi kunde inte vara utan varandra!!Jag slutande åka hem till mamma, jag flyttade kanska snabbt ihop med E.När min bästa vän bestämde sig för att plugga i Malung, blev jag sambo för första gången.
Fick dispans när jag var 17 år och började jobba inom äldreomsorgen, på mammas jobb. Livet vände och kändes meningsfullt.
Sedan kom vändningen, det som jag nu förstått har gått som en röd tråd genom nästan hela mitt liv och dom män jag levt med.
Jag klarade inte av att tro på att det kunde vara så bra, att någon kunde älska mig för mig, att jag fick vara lycklig, att lilla jag kunde betyda något för någon annan. Jag tänkte att det här kommer att ta slut, jag kan tänka mig att jag säkert sa det ett par gånger.....
När det tar slut mellan oss...... Jag har krossat många hjärtan hänsynslöst, men alltid har det gjort ondast i mig själv. Jag har avslutat förhållanden när det har blivit för allvarligt, när jag känt att jag tappat fotfästet.
Jag har gått och försökt att inte titta tillbaka.....Jag gjorde detta för att jag trodde innerst inne inte att någon på riktigt kunde älska mig.
Jag tackar min barndom för det.
Jag minns det som det var igår, jag har i många år försökt säga, förlåt!
hade jag mött honom idag så hade jag sagt förlåt, inte för det har betydelse med känslor eller annat, nog mest för min sinnesro.
Vi hade varit tillsammans i ca 2år, vi gick längst vägen utanför min mammas hus efter en middag och jag säger det som jag alltid ångrat!!, Jag ljuger och säger: Det måste ta slut för jag hade träffat någon annan!! Den värsta lögn som jag någonsin sagt. Där och då gick något så fint och underbart fullständigt ikras och gick aldrig att reparera.
Allt var mitt fel och en lögn så tung att bära.....det var ingen sanning i det, men jag var så otroligt rädd för att bli sårad och lämnad så det var bättre att springa först...... jag sprang det fortaste jag kunde.
Det förstod jag inte då men jag gör det nu.
En fantastisk människa med långt mörkt hår och ett varmt hjärta stod ensam kvar och undrade vad som hänt!!!
Jag säger det nu: Förlåt, jag vet det var länge sedan men jag bär det med mig fortfarande.
Jag fick lära mig där och då att lögner är det värsta som finns!
Tro mig jag försökte få honom tillbaka, ja jag sjönk så lågt. Han ville inte ens prata med mig. Fullt förståligt, men jag krossade samtidigt mitt eget hjärta med denna lögn.
Jag bestämde mig för att fylla hjärtat med något annat, så träffade jag nästa man.
Då tog jag i ordenligt, han var en man och jag var 19 år, han var 29 år.
Han jobbade på en nattklubb i Helsingborg, jag fixade jobb där som bartender och bestämde mig för att bli tillsammans med den snygga mannen.
Jag fick till slut mannen coh fick mitt första yrkes jobb,jag blev bartender, ett yrke som jag skulle ha kvar i 13 år!
Han ville först inte bli tillsammans med mig, blev nog mest rädd för att jag var så rättfram och bestämd och jag var så ung!!!. Det skrämde honom. han tyckte vi kunde vara k..ll kompisar.
Mycket strul men till slut blev det vi och vi höllt i ihop som sambos i drygt 2 år, vi förlovade oss. Jag var kär.
Den röda tråden.... förlovning coh sedan blev det prat om barn.
Ja, kanske fullt naturligt han var 32 och det året skulle jag fylla 22år.
Jag tyckte att ja, det kan vi väl...kanske?1. Han börjar bli lite äldre så jag förstår....
Vad ville jag?
Tro det eller ej men då kände jag efter, pratade med min mamma om det och började känna paniken inom mig.Vill jag leva med denna man? E det kärlek jag känner, eller söker jag tröst?
Vad står jag om detta inte håller? Ensam med barn...?
Jag tog mod till mig och kände mig själv väldigt mogen ang mitt beslut.
Älskade han mig på riktigt, då skulle han vänta tills jag var redo.
Upp till bevis, jag berättade för M att jag börjat äta P-piller igen för jag kände att jag inte var redo att bli mamma vid 22 års ålder.
Så, skönt då var det sagt. Puhhhh, det gick bra......eller.
Ja, jag fick bara ännu mer bekräftat att ingen älskar mig, ingen älskar mig för mig, det var ingen som ville vänta på mig.
Han reste sig upp i ett raseri, slängde förlovningsringen och skrek hysteriskt.
Din jävla hora, du har börjat äta p-piller så du kan knulla runt.
Dra åt helvete coh ut fort innnan jag gör något som jag ångrar.
Jag lovar jag slår!!
Min bror hämtade mig på ett par minuter.
Där kom den första smällen i mitt inre, jag drabbades av mitt första känslosamma sammanbrott. Det blev för mycket.Jag bara låg och skakade.
Jag hade gjort något som jag visste var rätt för mig, men jag blev straffad för det.
Pappas död och detta abrupta slut med M, gjorde att jag sjönk.
Ännu en gång fick jag rätt, man kan inte lita på någon. Det finns ingen evig kärlek för mig.
Vad lärde jag mig av detta, 22 år gammal?
Forts följer.
/ A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar