Att hitta kärleken till sig själv.

Allt eftersom jag skriver om dessa olika delar ur mitt liv, det som jag kallar den röda tråden blir jag medveten av vad det har präglat mig, varför jag gjort dessa olika val.
Allt hänger ihop och det är därför jag måste skriva om min början för att nå fram det jag står för idag.
Alla olika episoder och händelser kommer upp till mitt medvetande sådant som jag har gömt undan i så många år.

Jag skaffande mig en avstängnings knapp, en som kunde stänga av mina känslor.Jag har hittat öppnings knappen nu........

Jag har lärt mig att det är vissa egenskaper som vi som blir utbrända har gemensamt.Dessa egenskaper som gör att vi hamnar där vi är.
Vi har svårt att säga nej, svårt att ta hjälp, vill gärna vara till lags och
omtyckta, vi har höga krav på oss själva och vi saknar bra metoder på att handskas med stress.
Det är sånt jag måste lära mig.

Önskan att vara till lags och omtyckt bottnar i att vilja bli älskad, och det kan lätt leda till allför höga krav på oss själva.

Det är en smärtsam insikt, men en oerhört viktig för att kunna gå vidare.
Att ständigt söka andras bekräftelse genom att försöka vara någon annan än den jag är tar fruktansvärt mycket energi.

Jag behöver hitta den kärleken och tryggheten inuti mig själv, så jag slipper söka den hos andra.
Jag försöker fömedla detta till mina barn, att jag älskar dom precis som dom är inne i sitt sanna jag och hjärta. Inte rollen som dom spelar, för att passa in eller vara andra till lags.
Jagvill att dom ska leva, skratta, gråta, fråga o känna.

Jag har möjligheten att som vuxen och med denna nya insikt förändra dessa beteende och egenskaper som inte längre tjänar mig utan bara begränsar mig.

Det är det jag försöker få mina barn att förstå, jag hittade mig själv när jag skilde mig från deras pappa.
Jag vill tro på mig själv och jag står med båda fötterna på stadig fast mark, jag gör saker som är rätt för mig.
Jag har fått sinnesro i min själ, jag ska bara vila lite.
Jag har levt mitt liv fram tills nu på högsta växeln.
Nu måste jag bara vila lite.

/ A

Första kärleken och den röda tråden.

Flytten till stan var både skrämmande och underbart spännade. Man kände sig lite vuxen, fast ,man bara var 16år. Jag och min bästa vän bodde på ett student boende, eget rum med dusch och kokvrå.Vi åkte som oftast hem igen till landet för att "äta "upp oss som min mamma sa. Det fungerade fram till att jag träffande min första kärlek, E. Han hade långt mörkt hår och spelade gitarr i ett rockband. Han var otroligt vacker tyckte jag, jag vågade gå fram till honom den kvällen när jag såg honom, han hade nämligen gått i min brors klass innan vi flyttade ut på landet.
Vi blev störtkära. Så kära som man kan bli när det är första gången, vi kunde inte vara utan varandra!!Jag slutande åka hem till mamma, jag flyttade kanska snabbt ihop med E.När min bästa vän bestämde sig för att plugga i Malung, blev jag sambo för första gången.
Fick dispans när jag var 17 år och började jobba inom äldreomsorgen, på mammas jobb. Livet vände och kändes meningsfullt.

Sedan kom vändningen, det som jag nu förstått har gått som en röd tråd genom nästan hela mitt liv och dom män jag levt med.
Jag klarade inte av att tro på att det kunde vara så bra, att någon kunde älska mig för mig, att jag fick vara lycklig, att lilla jag kunde betyda något för någon annan. Jag tänkte att det här kommer att ta slut, jag kan tänka mig att jag säkert sa det ett par gånger.....
När det tar slut mellan oss...... Jag har krossat många hjärtan hänsynslöst, men alltid har det gjort ondast i mig själv. Jag har avslutat förhållanden när det har blivit för allvarligt, när jag känt att jag tappat fotfästet.
Jag har gått och försökt att inte titta tillbaka.....Jag gjorde detta för att jag trodde innerst inne inte att någon på riktigt kunde älska mig.
Jag tackar min barndom för det.

Jag minns det som det var igår, jag har i många år försökt säga, förlåt!
hade jag mött honom idag så hade jag sagt förlåt, inte för det har betydelse med känslor eller annat, nog mest för min sinnesro.

Vi hade varit tillsammans i ca 2år, vi gick längst vägen utanför min mammas hus efter en middag och jag säger det som jag alltid ångrat!!, Jag ljuger och säger: Det måste ta slut för jag hade träffat någon annan!! Den värsta lögn som jag någonsin sagt. Där och då gick något så fint och underbart fullständigt ikras och gick aldrig att reparera.
Allt var mitt fel och en lögn så tung att bära.....det var ingen sanning i det, men jag var så otroligt rädd för att bli sårad och lämnad så det var bättre att springa först...... jag sprang det fortaste jag kunde.
Det förstod jag inte då men jag gör det nu.
En fantastisk människa med långt mörkt hår och ett varmt hjärta stod ensam kvar och undrade vad som hänt!!!

Jag säger det nu: Förlåt, jag vet det var länge sedan men jag bär det med mig fortfarande.
Jag fick lära mig där och då att lögner är det värsta som finns!

Tro mig jag försökte få honom tillbaka, ja jag sjönk så lågt. Han ville inte ens prata med mig. Fullt förståligt, men jag krossade samtidigt mitt eget hjärta med denna lögn.

Jag bestämde mig för att fylla hjärtat med något annat, så träffade jag nästa man.
Då tog jag i ordenligt, han var en man och jag var 19 år, han var 29 år.
Han jobbade på en nattklubb i Helsingborg, jag fixade jobb där som bartender och bestämde mig för att bli tillsammans med den snygga mannen.
Jag fick till slut mannen coh fick mitt första yrkes jobb,jag blev bartender, ett yrke som jag skulle ha kvar i 13 år!
Han ville först inte bli tillsammans med mig, blev nog mest rädd för att jag var så rättfram och bestämd och jag var så ung!!!. Det skrämde honom. han tyckte vi kunde vara k..ll kompisar.
Mycket strul men till slut blev det vi och vi höllt i ihop som sambos i drygt 2 år, vi förlovade oss. Jag var kär.

Den röda tråden.... förlovning coh sedan blev det prat om barn.
Ja, kanske fullt naturligt han var 32 och det året skulle jag fylla 22år.
Jag tyckte att ja, det kan vi väl...kanske?1. Han börjar bli lite äldre så jag förstår....
Vad ville jag?
Tro det eller ej men då kände jag efter, pratade med min mamma om det och började känna paniken inom mig.Vill jag leva med denna man? E det kärlek jag känner, eller söker jag tröst?
Vad står jag om detta inte håller? Ensam med barn...?

Jag tog mod till mig och kände mig själv väldigt mogen ang mitt beslut.
Älskade han mig på riktigt, då skulle han vänta tills jag var redo.
Upp till bevis, jag berättade för M att jag börjat äta P-piller igen för jag kände att jag inte var redo att bli mamma vid 22 års ålder.
Så, skönt då var det sagt. Puhhhh, det gick bra......eller.

Ja, jag fick bara ännu mer bekräftat att ingen älskar mig, ingen älskar mig för mig, det var ingen som ville vänta på mig.
Han reste sig upp i ett raseri, slängde förlovningsringen och skrek hysteriskt.
Din jävla hora, du har börjat äta p-piller så du kan knulla runt.
Dra åt helvete coh ut fort innnan jag gör något som jag ångrar.
Jag lovar jag slår!!
Min bror hämtade mig på ett par minuter.

Där kom den första smällen i mitt inre, jag drabbades av mitt första känslosamma sammanbrott. Det blev för mycket.Jag bara låg och skakade.
Jag hade gjort något som jag visste var rätt för mig, men jag blev straffad för det.
Pappas död och detta abrupta slut med M, gjorde att jag sjönk.
Ännu en gång fick jag rätt, man kan inte lita på någon. Det finns ingen evig kärlek för mig.

Vad lärde jag mig av detta, 22 år gammal?

Forts följer.
/ A

Flykt och uppror.

Flytten från stan var oundviklig, när mamma började träffa en ny man efter det att pappa flyttade ut blev han galen av svartsjuka.
Han började förfölja mamma, stod i sin svarta långa skinnrock under gatlamporna vid vår lägenhet och bara iaktog, han kunde stå där flera timmar, psyka....
Obehagligt, svårt att ta in som barn att det var vår egen pappa som gjorde så.
Den man som mamma hade träffat var lika gammal som min äldsta bror, dvs det skilde 20 år mellan dom.
Han såg skum ut tyckte jag, stora jättepolisonger och lingon örhänge i örat.
Jag hade jätte svårt för detta med mammas nya man, varför kunde hon inte bara vara med oss nu när pappa hade flyttat ut.
Jag hade fullständig uppror inom mig.

Sedan kom beslutet att flytta från stan!!! Jag ville bara dö, jag ville absolut inte flytta. Vi hade änteligen fått lite ro.
Men hoten från pappa hade blivit värre och ända utvägen var att försvinna så han inte hittade oss.

Jag började 6 e klass ute på landet.Jag visade väldigt tydligt vad jag tyckte om det. Jag var hemsk.....Kände mig så utanför, pratade konstigt tyckte dom, och vilka konstiga kläder jag hade.
Jag drev med den stackars läraren till vansinne, hon smällde sönder sin långa pekpinne i katedern när hon blev riktigt arg.
Droppen var när jag motsatte mig deras regler vid lunchen, alla barnen skulle i tur och ordning i varsin vecka sitta kvar och vänta på sina kamrater att duka av bordet och torka det fint och rent.
Aldrig i livet sa jag, jag tar undan mitt och dom får ta undan sitt.

Det slutade med att läraren , en storväxt kvinna, rödblossig av ilska, tar ett rejält tag i mitt då långa hår och släppar mig igenom hela matsalen inför alla som var kvar.

Jag hamnade så till slut på sjukhuset med oförklarliga magsmärtor...jag låg inne länge.
Läraren slutade som lärare efter vår klass.
Mamma stod på min sida.

Vändningen kom på sommaren när jag slutat 6 e klass, då träffade jag min allra äldsta finaste vän, vi är allra bästa vänner fortfarande. Det har gått 30 år, det säger allt. Hon vet vad hon betyder för mig.

Livet blev bättre när vi två hade varandra, vi var tillsammans varje dag under hela uppväxten. Vi blev som syskon.


Min längtan tillbaka till stan var så stor att jag bestämde mig för att flytta tillbaka , då var jag 16 år.
MIn vän följde med och vi levde ett tufft liv på studenthemmet under veckodagarna. Åkte hem och åt upp oss på helgerna, men så roligt vi hade det.

Det hände att vi gick små rundor på stan, chocken var hård när jag brutalt vaknade upp den dagen jag fick se min pappa sitta på A-lagets bänk och hojta.
Jag tog min vän hårt i armen och gick genast över på andra sidan gatan, han kände inte igen mig.

Jag kom på mig själv att jag inte tänkt på honom på så länge coh sedan se honom sitta där..... än idag kan jag inte se på "fyllsiar" utan att få kalla kårar.

Jag tog modet till mig en dag och sökte upp min pappa, näst sista gången jag såg honom i livet.
Den absolut värsta syn jag sett och jag önskar så att det kunde försvinna på min näthinna.
Jag knackar på dörren och en riktigt ful äcklig kvinna öppnar, hon stinker och ler så fint och säger: här e någon som söker dig älskling.
Jag trodde jag skulle kräka, snälla säg inte att det där var min pappas kvinna.`
Inne i vardags rummet sitter ett helt gäng fyllisar, jag passerar på min väg in dit 2 spannar fyllda med avföring och toapapper, det stinker fylla och rök och avföring.
Jag får hålla för munnen och näsan..... sen ser jag på bordet, tänkt av flaskor, fimpar och T-röd och coca-cola.
Det har gått så långt......pengarna är slut, då dricker man T-röd och cola.
Kan ni tänka er vad det gör med ens inre organ....
Jag hör en fasansfull röst som skriker! - UT BARA UT.
DEt är jag som skriker i fullständig panik, jag skriker för full hals till min pappa: - Vill du någonsin se mig igen så se till att alla försvinner ut nu.

Han tittar på mig och säger: - Jag tror du måste gå nu.
Jag rusar gråtades ut och hatar mig själv för att jag fortfarande bryr mig.
Inom mig fanns då fortfarande en dröm: att han skulle sluta dricka och älska oss.

Jag träffade honom en gång till efter detta, min farmor ringer till mig och min bror ca 2 år senare, då hade min pappa flyttat till Kristanstad nära där min farmor bodde.
Hon ringer och säger att pappa håller på att dö och att vi måste åka dit och se till att han kommer till ett sjukhus.
Vi kör dit, min bror o jag med sitt nya körkort.
Vi försökte lägga upp en plan hur vi skulle göra, förbreda oss lite....
Vi träffar detta hemska benrangel, fullständigt rödsprängd i huvudet av alkohol. Han glasögon gör ögonen så stora att dom ser ut som fiskögon.
Min pappa var en gång en väldigt vacker man....
Senare ser vi oss själv stå nere i telefon automaten och gråtades försöka övertala larmcentarlen att dom måste skicka en ambulans.
Men se det går inte att tvinga en vuxen man som vägrar åka med till sjukhuset att åka, även om han håller på att dö.
Det blev ingen ambulans och vi fick köra hem, med ännu en klump i magen.
Än en gång hatade vi oss själva.

Med där och då lovade jag mig själv att det var sista gången jag ville se honom, nu fick det räcka. Det löftet höllt jag.
Ett par veckor senare rinde farmor igen och sa att nu var han död.
Det tog mig 2 år att ta in det faktum att han var död, i min värld låtsades jag att han levde i sin lägenhet och det ända som hindrade mig från att träffa honom var jag själv.... jag ville ju inte träffa honom, men han levde i min värld.
2 år snare kom kraschen i mitt inre, då var det ikapp mig.

Men mitt liv fortsatte och jag kommer fortsätta att berätta min historia fram till dagens datum.

Mitt liv och min sanning, jag finns och jag räknas.

/ A

Min första protest!

Jag gick i 5 e klass och jag hade blivit av med min demon. Pappa hade flyttat ut, mamma stod stark och krävde skilsmässa. Jag kunde inte vara lyckligare, men lyckan vändes snabbt i totalförvirring.... mamma träffade en ny man.

Det blev en fullständig inre kaos, jag förstår idag som vuxen men då när man var liten var jag djupt besviken. Kunde det inte bara vara vi.
Mannen hon träffade var en bekant till pappa, så det blev ännu konstigare och han var ung, lika gammal som min älsta bror.
Mamma behövde honom jag förstår det nu, men han såg konstig ut tyckte jag.
Polisonger på sidorna så var som ett yrväder, han hade lingonklase till örhänge och det faktum att han var i min brors ålder...det tog.

Min pappa blev helt galen när han fick reda på det, galen av svartsjuka.
Han förföljde mamma, hotade henne, sykade henne till bristningsgränsen.
Vi fick flytta för att han inte skulle hitta oss, flytta från stan min älskade hemstad. Jag var förkrossad.

Vi flyttade ut på landet, jag fick lämna alla mina underbara vänner och flytta ut på landet...... jag skulle börja sjätte klass.

Jag protestrade vilt, jag blev odräglig, jag hade min nya skola, hatade alla, hatade lärarna.
Hade svårt att få vänner, dom tyckte jag pratade konstigt och var kaxig.
Jag sökte mig till en tjej i min klass, en flicka som mådde lika kasst som jag, hon hade förlorat sin mamma i cancer.

Att fortsätta.

Tröttheten har vunnit över mig ett tag nu så jag har inte haft ork att skriva.
Har i början på veckan haft 2 bra dagar då jag kunnat ägna mig åt träning, underbart men så fruktansvärt tungt att komma tillbaka.
Viljan finns, men kraften tar slut.

Jag tror att medicinen har gjort mig omänskligt trött och den energi jag haft har gått till barnen och annat i vardagen.Jag är så lyckligt lottad att vara gift med en förstående man.Han håller ett stadigt tag i min hand.

Jag ska börja gå på medicinsk Yoga på måndag, en kurs som varar i 10 veckor, det ser jag framemot, är helt övertygad att detta ska hjälpa mig.
Jag fortsätter skriva senare idag,det finns massor som snurrar i huvudet som måste ut, har sovit jättedåligt inatt för alla tankar. Dom måste ut och i skrift.
/ A

Endast toppen på Isberget

Har varit en trött dag idag, antagligen för att hjärnan är tillbaka för att arbeta på högtryck.
Väskan var packad för att åka och träna, jag lämnade dom små på fritids o dagis för att komma iväg o hämta energi.
Körde hela vägen ner till Skanör men fick vända i rondellen och köra tillbaka
hem, börjar lära mig att känna igen den totala trötthets tecknen.
Då fungerar inget utom att vila.
Pratar med en av mina fina vänner som frågar: -Har du hämtat ut din medicin.
-Nej svarar jag, men jag måste nog.....
Vi pratar en stund hon frågar om jag vill svänga förbi, men jag känner att jag måste bara hem, jag vet att hon förstår.

En litet tag senare står jag i köket med en liten vit tablett.
- Ta en halv först i en vecka , -sa dom på apoteket, sen trappar du upp till en hel.
Är extremt tveksam till detta och framför allt när man läser biverningarna.


Har varit väldigt tvivelaktig till att fortsätta skriva...att berätta min
historia, utifrån mina känslor och min sanning.

Tack underbara du som finns på mitt jobb, du pratade med min man idag och dina ord fick mig att sätta mig ner och skriva igen.
Detta oerhörda tvivel, vad är rätt och vad är fel.....
Mitt bagage, min ryggsäck, mitt liv och min verklighet.

Ni som har lärt känna mig dom senaste drygt 2 åren vet jag, har sett en levnadsglad kvinna som sprudlar av energi och som alltid är glad.du skiner.Jag brukar få höra: - det är så kul att vara där du är för man blir så glad!!! Du anar inte vad det värmer.
Jag vill berätta för Er att jag är otroligt lycklig för jag känner att jag har fått tillbaka mitt liv, ett liv om jag själv valt.
Jag har träffat min själsfrände, jag har fått ett jobb som gör mig varm inombords att gå till.Jag har 4 fantastiska barn, massor av underbara vänner.
Man kan bara vara lycklig då.
Sedan har man den mörka baksidan, priset man får betala för lyckan.


Alla vill så gärna skylla min barndom, den var svår säger dom det är därför du mår dåligt idag......
Min barndom har inte med det att göra, men jag har självklart präglats utav den och hanterar vissa saker på ett sätt pg a av den, o självklart är det mitt eget fel delvis för jag lät det hända. Och är till största del varför jag är i denna situation är för att jag har lidit i tysthet i många år i mitt gamla äktenskap. Det har självklart varit massor av lycka också, ingen tvekan om den saken annars hade jag inte haft 4 barn.
Men jag återkommer till det senare...

Åter till ryggsäcken......
Jag är yngst av en barnaskara på 4, mina 2 äldsta syskon har en annan pappa, men vi delar alla samma mamma, kugghjulet i familjen.
Jag berättar min historia, det lilla jag minns för jag har förträngt så mycket, dom får berätta sin.

Jag och min 1 år äldre bror vi som har samma pappa, denna pappa älskade bilar, jobbade som bilmekaniker det var så han träffade min mamma. Han älskade Idianfilmer, James Bond och lyssnade gärna på Elvis Presely.
Han älskade även alkoholens dimma, då man slapp ta hänsyn och ansvar och älskade att skrämmas.
Hans favorit uttryck var: Jag ska supa ihjäl mig och ingen ska hindra mig.
Han lyckades ,det år jag skulle fylla 19.

När han drack så blev han en hemsk hemsk människa, han var Dr Jekyll o Mr Hide,Dvs han kunde vara ganska snäll när han var nykter.
Men i alkoholens dimma slog oss med livremmen, mattbankaren när han använde mattbankaren så la han oss i sitt knä och drog ner våra byxor så skinkorna var helt bara och sedan slog han och slog.... Det bästa han visste var ändå att ge oss en ordenlig örfil, så vi skulle kunna se avbilden av hans jättehand i ansikten, avtrycket satt i väldigt länge och man kunde inte gå i skolan med det, men han var smart, han slog där han visste att det inte syntes eller vid en tidpunkt då han visste att det skulle ha försvunnit tills vi träffade folk.
- Jag ska slå dig gul coh blå så att du inte kan sitta på flera dagar sa han alltsom oftast.Värst var nog att se hatet i hans ansikte när han slog, man kände hur han hatade oss och vi kunde inte förstå VARFÖR! För att sedan
Dagen efter när ruset var borta stryka mig över håret och förklarade med sin milda röst: - Jag gör det bara för att Jag älskar dig!!

När han slog oss som värst kan jag höra min mammmas förtvilade röst skrika:
-sluta snälla sluta.
Då släppte han oftast taget och tar sin stora arbetar hand och tar ett hårt grepp om mammas fina smala hals, trycker upp henne mot väggen och väser.
- tala aldrig om för mig vad jag inte får eller får!! Du får leva för denna gången.

Jag har under hela uppväxten aldrig berättat för någon om vad som hände bakom våra stängda dörrar, vi dolde våra blåmärken väl, vi skämdes så.
Vi vågade aldrig ta hem kompisar, då kanske dom fick veta.
Jag och min bror hade ett hemligt gömställe, i höghuset brevid vårt, nere i källaren, där fanns det ett skyddsrum som vi hade lyckat öppna. Dit sprang vi och gömde oss och väntade tills hans skulle somna eller bara som vi drömde om " försvinna".
Jag hade en bästis, jag förstår idag att hennes mamma förstod, jag fick ibland sova över hemma hos dom.
Tjejkompisen bodde själv med sina mamma, hon vara guda snäll, vi fick rostade mackor o varmchocklad framför Tv, kommer aldrig att glömma det.

Vi levde med en konstant oro i magen varje gång pappa tog i ytterdörren, var han full idag också?, skulle vi få stryk idag med.?

Jag och min bror gjorde tappra försök att få honom att sluta dricka, vi hällde ut spriten från dom fula små vodka flaskorna, dom med det lilla skeppet på, sedan fyllde vi på med vatten.....men vi fick bara ännu mer stryk.....pappa drack nämligen upp alla våra pengar.
Jag vet att mamma gömde undan så hon kunde köpa mat.
Vi kastade mattebankaren......men det köptes alltid en ny.
Vi gick upp till grannen någon gång så dom fick ringa polisen.... jag trodde mamma den gången hade dött för han släppte aldrig taget om hennes hals.
Polisen kom och tog honom, men han kom alltid tillbaka och tro mig då var det ännu värre.
Vi , hans familj hade ju svikit honom och ringt polisen och sagt osanning.
Det skulle vi straffas för så det inte hände igen.......


Min underbara mammma,min starka mamma reste sig tills slut och gick med huvudet högt och orkade ta oss därifrån till slut!Då var jag 12 år gammal.
Hon blev förföljd och hotad och vi fick flytta från stan, hon träffade en man som än idag har stor plats hos oss fast dom två inte lever ihop.
Dom levde ihop i nästan 30 år!

Vilka spår sätter då allt detta!!? Framför allt,
Dubbla budskap är det största och djupaste såret.......
Så mina vänner när jag säger till mina barn: Säg alltid sanningen, hur jobbigt den än må vara så gör det, då slipper man ha ont i magen.Tro mig det ligger mycket bakom mina ord!!
Jag avskyr lögner...nu förstår ni kanske bättre.Lögner tar sönder en inombords.
Jag och min bror fick under hela uppväxten höra att vi var värdelösa, vi dög inte till något, gjorde aldrig något bra, varför fick vi Er!- sa han.
Jag tänkte: -Varför lever jag.
Min underbara mamma höllt oss flytande, hon viskade i våra öron: Jag älskar dig precis som du är. Hon höllt oss nära och lovade att snart skulle allt bli bra.
Hon har under hela min uppväxt sagt; gör det som gör dig lycklig, pröva dina vingar.
Jag måste säga sanningen, jag har varit tyst för länge.!!








Detta är min sanning , min historia, mitt liv och bakgrund som jag väljer att dela med mig......
Jag har lärt mig att stänga av det som är jobbigt, försöka se det positiva och jag vet att allt har en mening, alla har vi vårt öde.

Jag går med mitt huvud högt!!!

/ A

Sömnlös

Katten väckte mig halv 4 denna morgon och ville gå ut, sen var det kört gick inte att somna om, försökte men jag har en Engelsk bulldog som snarkar på nedre plan och en man brevid mig som gör detsamma..... ger upp och kliver upp och sätter på en kopp the.

Känner viss tvekan för att sätta mig att skriva, min man läste mitt senaste inlägg och sa: det skrev du bara för att du skulle, det kom inte från hjärtat.
Skriv när det måste ut, då hjälper det.

Ja, det är så rätt för att första gången jag satte mig att skriva var det massor som behövde komma ut och jag tror att alla ni ärliga männinskor
förstår att en utbränd människa vars hjärna ibland stannat av för att hämta andan, INTE skulle hitta på en massa skit. Detta är min verklighet som jag lever. Jag hade inte en tanke på att min ex man o hans kvinna överhuvudtaget skulle ha intresse av vad jag skriver.....men ack så fel jag hade.
Mina barn, dom 2 minsta har ju självklart ingen aning att jag skriver coh min näst äldsta råkade se mig en morgon sitta och skriva och utbrast: mamma blogar du!! Det gör inte" gamlingar" Det gör modetjejer!!! Vad skriver du om frågar hon?- Jag skriver lite om hur jag mår, sen var det inte mer om det.

Helgen efter alla mina barn hade varit hos sin pappa så kommer I tillbaka och berättar att pappan suttit med dom allihopa och läst högt ur min blog och att han hade skrattat åt det som var skrivit!!
I var ledsen för där fick hon reda på hur sjuk jag har varit!! Hon sa att hon var ledsen över hur jag mådde coh förstod inte varför han skrattade.....

Jag har i princip själv bara berättat för barnen att jag har jobbat lite för mycket och att jag behöver vila...ville inte oroa dom.

Tänkte på det att min ex man har varit otroligt nyfiken på" Varför" jag är sjukskriven.... enligt honom är det klart barnen som är oroliga....
Man måste vara nyfiken om han ringer till min bror, typ 5 gånger innan min bror svarade honom. min bror ville inte berätta och ljög och sa att han inte pratat med mig på länge..... helt otroligt!!!, Varför?. Ville jag att han skulle veta hade jag berättat det själv.
Vad är det vi kallar det? Just det RESPEKT inför andra människor.
Åter till I,

Ja, hur skulle jag förklara detta på ett bra sätt?
Innan jag fick mitt nya schema på jobb så var jag borta 3 kvällar i veckan, det tog hårt på dom och varje kväll hade I skrivit brev till mig om hur hon kände, att hon tyckte det var jättejobbigt att jag inte var hemma på kvällarna. Hon hade t om små rutor jag skulle kryssa i när jag kom hem så att hon såg att jag läst det.....

Så skriva om känslor förstår hon, så då förklarde jag för henne att det var samma sak för mig.
Jag hade massa känslor inom mig som måste ut och jag sa att jag var ledsen att jag skrivit om henne i min dagbok. Är där där något i det som inte stämmer?frågade jag.-- Nej säger hon.
Vill du jag ska sluta skriva om dig så gör jag det?- Helt okej om du vill svarar hon.

Jag sa även till henne att jag förstod att hon kanske inte kunde stå upp till den grupp som satte och läste om hur hon kände sig, att ifall hon hade sagt till dom att det inte var sant för att dom skulle tycka illa om henne eller att hon på något sätt trodde att hennes känslor var fel.
Jag sa att jag förstod ifall hon inte orkade hålla emot utan höll med dom.

När mina stora barn kom så frågade jag dom var för sig, jag frågade dom rakt ut: har ni sagt att ni inte är välkomna hit och att jag har bildat en liten ny familj med dom 2 minsta?
Det var skönt att se att dom såg helt oförstående ut Nej det har vi aldrig sagt!! Vem har sagt attvi sagt det?.... mamma du brukar alltid säga att dörren ALLTID är öppen och du blir jätte glad att vi kommer och att du vill ha oss mera här!!
Jag kände att jag var tvungen att fråga, HerreGud. Jag avslutade med att bara vi är överens att det är så det är , så är jag glad, oavsett vad någon annan säger, bara ni o jag, vad som är sant! Att jag vill ha er här, gärna alltid.

Beslutet att bo hos sin pappa på full tid, förrutom varannan helg kom nog fram under dom känslor som kommer då man som barn alltid måste dela sin ena föräldrer med någon annans barn, man vill ha egentid!. Finns där 6 barn som man ska dela uppmärksamheten med så hade jag också valt att få en hel egen vecka med sin pappa, vilket dom får när dom bor där på full tid.
Jag förtod dom när dom la fram förslaget, jag tycker synd om barnen som bor i kappsäck, fram och tillbaka, olika regler i olika hus, hitta sin plats för att sedan ryckas upp efter 7dagar, typ då man precis landat. Vilket jävla liv.... Vi vuxna bor kvar på samma ställe, det är dom stackars barnen som måste flytta......vissa barn funkar det för andra inte.

Jag stöttar dom för deras inre lugn, men jag vill vakna varje morgon med ALLA mina barn om jag fick bestämma.....som jag sa myntets baksida. Jag backar på vad jag vill för att mina barn ska må bra!!!!!

Åter till varför jag skriver:

Det är fan inte lätt hur man gör!!! Detta var till för mig och dom som står mig nära, för alla er som jag träffar och kanske inte har energin till att förklara.
När jag träffar er på träningen eller i affären, ja ni är kanska många som jag har mött i mitt jobb.
Jag ville berätta och själv få se min framsteg.

Jag har ingen anledning att skriva en osanning, detta är mitt liv, mina känslor, mina barns känslor ialla fall dom minsta.
Det är svårt att få grepp om en 10 åring o en 12 åring och ännu jävligare om man endast för träffa dom varannan helg.

Grattis till dom som hinner få ut något på så kort tid, utan att sätta dom 2 minsta åt sidan.
Känna att du ska kunna sitta ner och samtala om ditt o datt utan att fråga 100 frågor på 1 minut. Ja det är ju inte Jepordy mina dina barns vardag precis.

Försök få ihop en normal vardag, helg!! d vs 2 helger i månaden hur normalt är det.... man ska gör lagom mycket det helgen.....vill inte lämna dom små utanför..... vill hinna prata med dom stora, konkurerar med Disney channel och Ifones.... Fan man e rökt innan man ens börjat.
Och någon vill påstå att jag INTE vill ha mina barn mer hos mig att jag sagt att jag bildat ny mindre familj.......det är väl ingen som går på den!!!!
Jag sätter fasiken inte 4 barn till världen om jag inte vill vara med dom, det tog mig 4 jävla skit år att fatta det beslut jag tog att skilja mig !!Ett helvetes beslut det vet ni alla som har skilt Er.

Detta är myntets baksida, straffet för att du själv ska överleva.
Att skilja sig och leva med det faktum att det är du som splittrar
kärnan, familjen, för att du själv ska överleva.

När ens äktenskap är så destruktivt att det var ända utvägen. Jag vill kunna se min barn i ögonen, och säga till dom att lita på magkänslan, lita på hjärtat, lita på det som är rätt för dig, INGEN mer än du själv bestämmer hur du ska leva ditt liv. Man kan inte vara gift och hålla ihop familjen bara för barnens skull.
Då dör man invärtes och det syns i ens ögonen........ Jag var sten död i många många år.

Så tro mig, jag är absolut INTE bitter, har hela min skilsmässa utagerad i mitt system, överhuvudtaget inga känslor kvar.....tomt för min exman.
Jag var färdig med min känslor långt innan jag skilde mig.
Lyckan var total när jag hittade någonstans att bo, stänga min dörr!
Här skulle jag få ro och vara tillsammans med mina barn.

Jag är Lycklig, jag är fri i mitt sinne och min själ och jag skrattar varje dag ( nästan).
Så tro mig, jag är varken bitter eller hatisk. Men jävligt trött på lögner.
sedan åter,
Jag har bara en trött kropp som ska få vila ett tag.
/ A