Jul utan mina barn var först en jobbig känsla, då menar jag inte bara Julafton utan hela Julen. Att inte få se mina tindrande barns ögon av nyfikenhet över innehållet i klapparna kändes så långt ifrån.
Men jag bestämde mig tidigt att för barnen skull gå med på deras pappas förslag( fast dom små tydligt förklarade att dom ville vara hos oss båda, lite hos pappa och lite hos dig) så kände jag att för deras skull skulle det bli lugnare att vara på ett ställe än att fara fram och tillbaka.
Bestämde mig för att vända på det som kändes jobbigt och tänka positivt, vi skulle kunna åka iväg och få lugn och ro och njuta av varandras sällskap, att bara få vara.
Jag och min fina man bestämde oss kanska sent för vad vi skulle göra med tanke på att vi inte visste hur mycket jag skulle orka, men det visade sig att vårt beslut var det absolut bästa. Åka till Åre o åka skidor.
Vår Julklapp till varandra var en lugn och skön Jul där allt var fixat av någon annan, vi slapp tänka, bara vara i långkalsonger och raggsockar.
Vi åkte upp på torsdagen och det var en ovanlig känsla att åka till fjällen utan några barn i bilen. Ett underbart lugn infann sig och resan upp var en ren njutning.
Själklart innan resan så hade min exman skickat ett mejl ang något, han har en förmåga att alltid skicka mejl eller sms när jag ska åka på semester, som det underbara sms han skickade när jag var i Spanien där han meddelade att dom stora barnen ville flytta hem till honom på full tid efter sommaren. Underbart och få det serverat när man ska vila hjärnan på semester.!!!
Men jag har lärt mig och jag har valet att inte läsa det, så det var precis det jag valde att bara strunta i det, visst är det underbart att själv få välja!!!
Oavsett vad han ville förmedla.... han vill som vanligt alltid något, han brukar börja skriva: så jag når fram till dig!!!! Undrar varför tanken att jag faktiskt inte vill ha någon kontakt med honom alls inte slagit in....
Så vår fantastiska resa till Åre blev underbar och mysig, många underbara skratt i backen. I 4 dagar har jag haft full energi, allt har varit som om jag inte är sjuk, fullständigt klar i huvudet och tröttheten var som bortblåst.Satt i sittliften och tittade ut över fjället coh var fullständigt lycklig.
Vi njöt av god mat, unnade oss lite gott vin, tog en jäger på afterski, träffade goa vänner och njöt till 100 procent. Denna energi ska jag ta med mig hem och snart få njuta av alla mina goa ungar.
Jag känner att jag är på väg tillbaka!!!!!
Ja Ann-Lou min goa vän precis dessa ord du skriver helt rätt .....Positivitet , enerigi som ger en glädje... strunta i alla måsten, bara ta in det som ger god stark energi och se glädjen ...om det så är för stunden ........så kan man alltid ta fram det goda i stället för de som sänker ,,,,,,,, Massor av styrka till dig från mig :) Petra
SvaraRaderaNu får det räcka!
SvaraRaderaMailet när ni åkte till Spanien...
Jag var själv utomlands när då du framförde VIA barnen att de skulle få pappa att skriva under en ledighetsansökan 3 dagar innan ni skulle åka annars fick de två största barnen stanna hemma!! Hade de panik tror du??
Att din man kallat ett barn för könsord och att du valt att bli arg på hennes reaktion.. Att du tydligt informerat de två största att de inte skall bo hos Er, för ni var en ny familj i vilken de inte tillhörde..de var jobbiga och ifrågasatte?!
All frustration och ledsamheter från de stora barnen ledde till att de inte vill bo hos Er. Du vet också att all kontakt från dig med dessa två var helt avbruten mellan maj - september.
Varför? Som du sa, jag tar inte skit från någon inte ens från mina barn..
Idag har vi kommit så lång att de är hos dig fyra dagar per månad, ett steg i rätt riktning..
Och till Er alla som läser denna blogg och Ann-Loou´s texter, det finns alltid två sidor på ett mynt!
Mitt mail till Ann-Loou innan jul var en uppmaning att sluta hänga ut mig och min relation till barnen, att jag är roten till allt ont i hennes värld?
Vi har inte pratat på över ett år. Och som mest skickas ett informativt mail en gång per månad och då handlar det om barnen!!
För Ann-Loou är så smidig, hon länkar via Facebook och där får barnen full insyn i hennes blogg via ett klick..
Och hur tror ni detta hjälper Ann-Loou i sitt arbete med att bygga reletion/trygghet med sina två största barn?
Förhoppningsvis inser Ann-Loou att kan vara andra faktorer (barndom, alkohol, narcisism mm) som påverkar hennes liv idag och kanske till och med börjar arbeta med dessa för att få en klar syn på livet.
Ann-Loou, krya på dig och det snabbt.
// Magnus
Till "Magnus" (...och alla andra som kommenterar......)
SvaraRaderaDet är sant att myntet har 2 sidor....och det finns alltid en anledning till varför 2 personer, som en gång älskat varandra så pass mycket att de ville skaffa barn ihop, inte längre kan leva tillsammans.
Livets stora hemlighet är inte så hemlig och spännande som vi människor vill göra den...nyckeln till samförstånd och tillit kan svepas in i ett till synes litet ord men ack så stort =Respekt...
Att respektera en annan människa handlar inte om att känna rädsla för vem som ska "vinna" i den uråldriga kampen mellan könen...utan att faktiskt låta en annan människa vara just den speciella, unika och känsliga varelse som vi alla är...den du en gång föll så handlöst för....varje människa är unik på sitt egna lilla vis...även du.
Att vara en "god" förälder (vad nu det är...jag menar, -vem sätter den gränsen?)... handlar inte om att ge upp sina drömmar och sitt innersta väsen som du en gång haft...det handlar om att våga ta konflikten med dina barn...våga vara impopulär...våga vara dig själv...
Hur ska vi annars kunna guida våra barn till att följa deras egna drömmar?...hur ska vi annars kunna hjälpa dem till att bli självständiga individer som tror på sig själva om vi som föräldrar inte lever som vi lär?
Vi människor har alla våra "bagage"...vissa har mer än andra att ta itu med...och tro mig...det hjälper inte att omgivningen påpekar det..hur var det nu med respekten igen?...
Du hade kanske själv dina egna drömmar en gång...din egna låga som brann i dig...-var är den? ...försök att hitta den igen...
Lycka till....
Jeanette Flensburg