Började min morgon bra,sovmorgon för barnen är fortfarande kvar hos sin pappa. Bestämde mig för att springa en runda innan frukost, kom ungefär ca 800 m och kände att vadmusklerna fått stryk av löpningen för ett par dagar sedan. Det var tur att musiken från Spotify var bra för smärtan var enorm. Det var bara att springa lite , gå en bit och sedan springa igen. och i mitt huvud måste man ju springa minst 5 km......jag är en ärthjärna ibland.
Sedan blev det god frukost och tänkte nu ska jag utnyttja min energi och la upp planen, dammsugning, tvätta golv och sedan börja måla våra dörrar mot hallen.
Kom till ett par penseldrag sedan vek benen sig och jag tog fatt i köksbordet där jag som tur vad stod just då.......
..... en obeskrivlig trötthet tog vid. All kraft försvann, går knappt att beskriva. Kröp ihop i soffan, det var bara att ge upp.
Känner sig så tom när allt tar slut, hatar känslan att inte ha kontroll att inte kunna styra detta konstiga som händer.
Sedan piper telefonen till.....(I) frågar om hon får sin systers ökenråtta som hon inte vill ha längre.... svarar henne på sms , så pedagoiskt jag kan
att det inte fungerar med tanke på att vi har katt som gärna äter upp den, vi har även en hund o 2 kaniner och påminner henne att man ska ta hand om dom djur man har....... Svär inom mig då jag vet vem som har sålt in detta på henne......uttnyttjar hennes kärlek till djur.
Hon är bara hos hennes pappa varannan helg, jag skrev att då får den vara kvar där och så får hennes pappa ta hand om den när hon inte var där......
Då ringer hon till mig o säger att då måste jag bo mer hos pappa så jag kan få råttan.......försöker svälja då jag vet var detta kommer ifrån och säger att vi får prata om det när hon kommer imorgon, hon fortsätter att jag bestämmer inte, hon vill ha råttan och jsg är så dum etc, orkar inte lyssna utan lägger på telefonen och skriker rakt ut i frustration........
Inte detta också....hålet känns just nu djävligt djupt!
Hade ont i magen när jag lämnade (I) i fredags, hon ville inte dit, säger att hon har svårt att sova där....tunga steg mot hans hus. Hon ska hitta sin plats bland 6 barn....Jag lugnar henne och säger det blir säkert jättemysigt,klumpen i magen kommer direkt.
Hon ringer tidigt på lördag morgon, finns ingen som kan följa med henne till ridskolan, pappa skulle inte vara hemma( ja dom e ju där så ofta),
Jag säger till henne att det löser sig och att vi kommer och hämtar henne.
Vi hade det supermysigt på ridskolan och hon är glad, värmen sprider sig inom mig när jag ser hennes glädje på hästryggen.
Vi kör tillbaka henne och leendet försvinner, hon frågar vad vi ska göra denna dag.... pratar om att hon är ledsen över att chokladen i hennes kalender hemma hos sin pappa är äcklig...Jag säger berätta det för pappa så kanske han kan byta den till dig.
Väl framme så är det med hängt huvud hon går mot dörren, jag säger att du vet att du alltid kan ringa, vi är hemma.Jag vet säger hon...
Så turerna är oehörda i mitt huvud när jag vet att hon vill inte vara mer hos sin pappa.....och nu försöker han köpa henne men en jävla råtta.
Hon är en bricka i hans sjuka spel.......
Känner att klumpen i magen efter det samtalet inte vill försvinna.....avskyr att jag är svag i psyket.....jag kan hans spel men ändå trillar jag dit,är just nu för svag och barnen kommer ikläm.
Ja, fy fan ikväll är hålet djävligt djupt, glädjen från igår efter en bra dag, hoppet som infinner sig och som kommer som en go efterrätt, jag kommer fixa det här! Snart e jag tillbaka, stark o glad o full av energi.!!
Sedan kommer detta djävuls spel och jag vet att detta är bara början, han vill något och trampar över lik för att få det..... än en gång måste jag vara på min vakt, förberedd och stark för kunna sopa ihop mina trasiga barn, när han fått dom dit han vill, när dom visat honom att han betyder något för dom, då just då sviker han dom igen, ljuger o förstör.
Jag måste , måste vara stark och vara steget före.... var hittar jag kraft?
Känner hur jag faller igen, det gör så fruktansvärt ont.
Lägger mitt huvud i min "klippas# knä, min underbara man som är min styrka. Tårarna går inte att styra.... hatar känslan att vara svag.
Fasar redan för morgondagen.
/ A
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAnn-Loou, sluta upp med att lägga ansvaret för all olycka i din ex-mans knä!!!
SvaraRaderaFokusera du istället på ditt eget liv och gör det bästa av det!!! Äntligen har din kropp sagt ifrån och det var inte en sekund för tidigt....du har mycket i ditt bagage som INTE har med din ex-man att göra och som du måste ta tag i!
Dina barn blir gång på gång involverade i dina tanker kring ditt liv, din ex. och all hat som uttrycks.....det är inte bra!! Börja istället fokusera på det positiva och skriv dina tunga tanker och känslor i en privat dagbok för din egen skull så barnen slippar dina tanker kring människor som betyder mycket i deras liv offentligt skrivit inne på Facebook/blogg eller annanstans där både dom och andra fritt kan läsa detta!!!
Dina barn älskar sin mamma och pappa, sätt inte dom i en sits där dom ska hantera dina känslor. Dom har al rätt att fortsätta älska Er båda......
Faktum är att dina stora barn länge har taget avstånd från dig......du har inte bryt dig men istället puttat bort dom.....Nu äntligen börja ni träffas igen, så bygg upp något bra med dom för det förtjänar dom!!! Tips är att börja lyssna och ha självinsikt!
Ett faktum är också att dina 2 minsta barn kämpar en kamp för att tillgodose sin mamma och hennes känslor. Egna känslor sätts åt sidan, viktigare är att mamma inte blir ledsen eller arg över det som uttrycks. Faktum är att de länge har försökt att få mamma att lyssna på deras önskar, att kunde vara mer hos sin pappa och att paniken kommer när helgen börjar ta sitt slut hos pappa och dom ska tillbaka till dig. Prata med mamma säger pappa, "nej, hon vill inte lyssna och blir bara ledsen och arg". Självklart ska små barn inte ta helt egna beslut om sitt liv och omständigheter kring detta.......MEN deras känslor är minst lika viktiga som alla andras och ska respekteras! Tips, sätt dig själv åt sidan och titta och lyssna på barnen! Det finns dessutom INGEN pappa i detta som försöker köpa deras hängivenhet och kärlek. Den finns redan obetingad!
Snart 2 1/2 år har gått sen du skilde dig......ändå ligger så mycket bitterhet och hat kvar i ditt system.......varför??? Där är ingen som vill dig illa, så börja ta ansvar för ditt eget liv nu, det är på tiden!
Önskar dig lycka till i din process att komma ut på andra sidan som en mer erfaren, positiv och ansvarsfull kvinna och mamma....
En person som har känd dig väl i många år........