Igentligen var det en helt vanlig torsdag, torsdagen innan vårt !- års jubileum i Skanör. Jag jobbar lång dag på torsdagen och avslutar med mitt Trx pass- Kände mig ovanligt trött denna torsdag fast jag sovit som jag skulle.
Kaffet hjälpte inte och tittade jag mig i spegeln så var det inte mig jag såg utan mer ett vitt spöke.....
Dagen passerade och jag bestämde mig för att jag måste ställa i mitt pass ifall jag hittade någon som kunde köra.
Petra fina du tog mitt pass.... jag gick hem när Felica började sitt pass, då hade jag igentligen 1 timme kvar. Fick självklart dåligt samvete för jag gick tidigare, vad skulle dom tänka......
Var även hemma dagen efter o bara sov och tänkte att nu e jag pigg att köra igen.
Man gör dessa meningslösa ryck, 1 dags vila hit eller dit. Duttar lite för att
hålla vulkanen i schack, som jag inte visste fanns där.....kokande.
Körde mitt pass på lördagen, körde även med Felicia. sitter sedan efterråt
i p-rummet och känner mig spy färdig och helt snurrig. sitter kvar och väntar på att det ska gå över......
Helgen passerar i ett dunkel. Jag kör mitt sista pass på måndagen Bp passet, jag kände att det här är inte bra...
Kommer hem och allt jag tittar på är dubbelt, 2 av Per två av allt....
Känner ett enormt tryck över bröstet, får inte luft och jag tänker fan nu glömde jag dricka vatten igen......eller jag har nog influensa.
lägger mig och känner att jag har svårt för att andas, känner mig otroligt konstig..... Min man tar beslutet som jag skulle fattat för länge sedan. Ställ in alla pass minst 1 vecka, bli hemma för nästa gång du kör kan hjärtat stanna....... då i den stunden brister jag och vågar känna efter.Tänker på mina barn.
Hade även ett samtal ett samtal jag minns lite av med min chef som frågade: hur mår du igentligen?
Ja, det e nog inte så bra.
Ligger hela natten med det enorma trycket, går jag 2 meter så får jag stanna och shippa efter luft, klarar knappt att gå upp för trappan.... känns som att luften är slut... Allt hugger
av nöd.
Jag ligger och gråter som ett barn coh min underbara man håller om mig som ett skyddande täcke.... det kommer bli bra, jag lovar säger han.
Nu ska du tänka bara på dig själv och vila.......
En vila som jag då inte har en aning om hur lång....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar