Flykt och uppror.

Flytten från stan var oundviklig, när mamma började träffa en ny man efter det att pappa flyttade ut blev han galen av svartsjuka.
Han började förfölja mamma, stod i sin svarta långa skinnrock under gatlamporna vid vår lägenhet och bara iaktog, han kunde stå där flera timmar, psyka....
Obehagligt, svårt att ta in som barn att det var vår egen pappa som gjorde så.
Den man som mamma hade träffat var lika gammal som min äldsta bror, dvs det skilde 20 år mellan dom.
Han såg skum ut tyckte jag, stora jättepolisonger och lingon örhänge i örat.
Jag hade jätte svårt för detta med mammas nya man, varför kunde hon inte bara vara med oss nu när pappa hade flyttat ut.
Jag hade fullständig uppror inom mig.

Sedan kom beslutet att flytta från stan!!! Jag ville bara dö, jag ville absolut inte flytta. Vi hade änteligen fått lite ro.
Men hoten från pappa hade blivit värre och ända utvägen var att försvinna så han inte hittade oss.

Jag började 6 e klass ute på landet.Jag visade väldigt tydligt vad jag tyckte om det. Jag var hemsk.....Kände mig så utanför, pratade konstigt tyckte dom, och vilka konstiga kläder jag hade.
Jag drev med den stackars läraren till vansinne, hon smällde sönder sin långa pekpinne i katedern när hon blev riktigt arg.
Droppen var när jag motsatte mig deras regler vid lunchen, alla barnen skulle i tur och ordning i varsin vecka sitta kvar och vänta på sina kamrater att duka av bordet och torka det fint och rent.
Aldrig i livet sa jag, jag tar undan mitt och dom får ta undan sitt.

Det slutade med att läraren , en storväxt kvinna, rödblossig av ilska, tar ett rejält tag i mitt då långa hår och släppar mig igenom hela matsalen inför alla som var kvar.

Jag hamnade så till slut på sjukhuset med oförklarliga magsmärtor...jag låg inne länge.
Läraren slutade som lärare efter vår klass.
Mamma stod på min sida.

Vändningen kom på sommaren när jag slutat 6 e klass, då träffade jag min allra äldsta finaste vän, vi är allra bästa vänner fortfarande. Det har gått 30 år, det säger allt. Hon vet vad hon betyder för mig.

Livet blev bättre när vi två hade varandra, vi var tillsammans varje dag under hela uppväxten. Vi blev som syskon.


Min längtan tillbaka till stan var så stor att jag bestämde mig för att flytta tillbaka , då var jag 16 år.
MIn vän följde med och vi levde ett tufft liv på studenthemmet under veckodagarna. Åkte hem och åt upp oss på helgerna, men så roligt vi hade det.

Det hände att vi gick små rundor på stan, chocken var hård när jag brutalt vaknade upp den dagen jag fick se min pappa sitta på A-lagets bänk och hojta.
Jag tog min vän hårt i armen och gick genast över på andra sidan gatan, han kände inte igen mig.

Jag kom på mig själv att jag inte tänkt på honom på så länge coh sedan se honom sitta där..... än idag kan jag inte se på "fyllsiar" utan att få kalla kårar.

Jag tog modet till mig en dag och sökte upp min pappa, näst sista gången jag såg honom i livet.
Den absolut värsta syn jag sett och jag önskar så att det kunde försvinna på min näthinna.
Jag knackar på dörren och en riktigt ful äcklig kvinna öppnar, hon stinker och ler så fint och säger: här e någon som söker dig älskling.
Jag trodde jag skulle kräka, snälla säg inte att det där var min pappas kvinna.`
Inne i vardags rummet sitter ett helt gäng fyllisar, jag passerar på min väg in dit 2 spannar fyllda med avföring och toapapper, det stinker fylla och rök och avföring.
Jag får hålla för munnen och näsan..... sen ser jag på bordet, tänkt av flaskor, fimpar och T-röd och coca-cola.
Det har gått så långt......pengarna är slut, då dricker man T-röd och cola.
Kan ni tänka er vad det gör med ens inre organ....
Jag hör en fasansfull röst som skriker! - UT BARA UT.
DEt är jag som skriker i fullständig panik, jag skriker för full hals till min pappa: - Vill du någonsin se mig igen så se till att alla försvinner ut nu.

Han tittar på mig och säger: - Jag tror du måste gå nu.
Jag rusar gråtades ut och hatar mig själv för att jag fortfarande bryr mig.
Inom mig fanns då fortfarande en dröm: att han skulle sluta dricka och älska oss.

Jag träffade honom en gång till efter detta, min farmor ringer till mig och min bror ca 2 år senare, då hade min pappa flyttat till Kristanstad nära där min farmor bodde.
Hon ringer och säger att pappa håller på att dö och att vi måste åka dit och se till att han kommer till ett sjukhus.
Vi kör dit, min bror o jag med sitt nya körkort.
Vi försökte lägga upp en plan hur vi skulle göra, förbreda oss lite....
Vi träffar detta hemska benrangel, fullständigt rödsprängd i huvudet av alkohol. Han glasögon gör ögonen så stora att dom ser ut som fiskögon.
Min pappa var en gång en väldigt vacker man....
Senare ser vi oss själv stå nere i telefon automaten och gråtades försöka övertala larmcentarlen att dom måste skicka en ambulans.
Men se det går inte att tvinga en vuxen man som vägrar åka med till sjukhuset att åka, även om han håller på att dö.
Det blev ingen ambulans och vi fick köra hem, med ännu en klump i magen.
Än en gång hatade vi oss själva.

Med där och då lovade jag mig själv att det var sista gången jag ville se honom, nu fick det räcka. Det löftet höllt jag.
Ett par veckor senare rinde farmor igen och sa att nu var han död.
Det tog mig 2 år att ta in det faktum att han var död, i min värld låtsades jag att han levde i sin lägenhet och det ända som hindrade mig från att träffa honom var jag själv.... jag ville ju inte träffa honom, men han levde i min värld.
2 år snare kom kraschen i mitt inre, då var det ikapp mig.

Men mitt liv fortsatte och jag kommer fortsätta att berätta min historia fram till dagens datum.

Mitt liv och min sanning, jag finns och jag räknas.

/ A